BULLY

I går kväll satt jag och tittade på dokumentären Bully på svtplay, en dokumentär om mobbning. Det har pratats så himla mycket om den här dokumentären lite här och där, så jag kände att jag var tvungen att titta. Stora bloggare som Gina Dirawi & Hanapee grät när de såg den. Det gjorde inte jag, inte för att jag är känslokall på något vis men för att jag vet hur det där känns. Jag har mått som de här barnen.

När jag däremot var nära att bryta ihop var när de berättade om en 11-årig pojke som tog sina föräldrars vapen och sköt sig själv för att han blev mobbad i skolan. 11 år! Då var det nära till tårarna ska jag erkänna, hur man kan låta sånt här hända gör mig så himla ledsen. För det är verkligen så att ingen bryr sig "vi kan inte göra något" är ganska standard som svar när barn blir mobbade i skolan. Eller "vi kan inte hålla koll på alla barn hela tiden", eller ännu bättre "barn är barn/pojkar är pojkar/flickor är flickor, det löser de själva". Eh nej, det gör de inte. Barn är så jävla elaka mot varandra. Vem som helst kan ju fråga min mamma hur det var när vi bodde i Kalmar när jag var liten, hur hennes lilla modershjärta brast när jag satt helt ensam på lekplatsen när hon skulle komma och hämta mig. Eller hur bra jag mådde när jag skolkade nästan hela högstadiet för att jag var utfryst av i princip alla. Ringde mina föräldrar nästan varje dag, grät och sa att "jag orkar inte vara här mer, jag åker hem". Och vad gjorde skolan då? Ingenting såklart. En lärare gav mig t.o.m. sämre betyg för att jag "inte var tillräckligt glad på lektionerna". Är det det vi ska betygsätta elever efter, hur glad man är på lektionerna?

En annan flicka i den här dokumentären, 13 år gammal, hade blivit så trött på att alla retade henne att hon tog sin mammas pistol och riktade den mot de som mobbade henne på skolbussen. Hon hamnade på juvenile hall där det sitter en polismästare av något slag som säger att "i min värld så finns det absolut ingen anledning för henne att göra såhär, såvida hon inte blev fysiskt slagen av de andra barnen. Ingen mental nedtryckning i världen kan rättfärdiga det här beteendet", något åt det hållet. Hur i helvete kan man säga så? Den mannen har uppenbarligen aldrig blivit mobbad, utfryst eller mentalt nedtryckt i hela sitt liv.

Det sorgliga är att jag tror verkligen inte att någonting kommer förändras gällande det här över huvud taget. Kanske, kanske, om man lär barnen när de är små hur de ska bete sig. Men tonåringar skiter ju i vilket eftersom "vuxna är ju dumma i huvudet" eller "det skiter väl jag i". Jävla snorungar. Det finns en anledning till att jag inte vill ha barn.

- bild via google -