Saker som gör mig till den jag är då, ska vi börja där?
Jag
är nog lite lätt störd i huvudet ibland, fast kanske är det så att jag
egentligen är jävligt normal? Fast frågar man mina kompisar så kanske de
säger att jag är störd. Jättesnäll men lite konstig. Fast jag tycker
väldigt mycket om att vara jag. Har faktiskt lyckats tycka om mig själv
(vilket tog en jävla massa år), när jag var liten så hatade jag mig
själv. Verkligen hatade,
jag tror att jag grät varje dag i nedre tonåren för att jag tyckte att
jag var ful/äcklig/värdelös. Jag var mobbad/utfryst i skolan, pga. det
så trodde jag verkligen att det var något fel på mig. Att det var jag
som var problemet, att eftersom ingen tyckte om mig så måste det ju vara
mig det är fel på.
Sen
flyttade vi tillbaka till Frankrike, och livet liksom hamnade på banan
igen. Det var så himla skönt att flytta någonstans där ingen hade
förutfattade meningar om mig och hur jag skulle vara. Därefter blev
livet väldigt bra igen. ☺ Jag är väldigt glad för det. Annars vet jag
inte hur mitt liv hade sett ut (klart jag inte vet, jag är ju inte
synsk). Men eftersom vi har flyttat så mycket fram och tillbaka så har
jag fått någon form av behov av att flytta. Jag kan inte bo på samma
ställe för länge utan att bli rastlös.
Jag tycker om att rita också, men det händer extremt sällan eftersom mitt block och alla mina pennor ligger på lagret tillsammans med alla mina andra saker.
Jag har alltid med mig en kalender i väskan fast jag typ aldrig skriver någonting i den (det enda som står i den just nu är att jag ska till tandläkaren nästa fredag).
Ja men det gick ju bra det här. Kort och gott har jag lyckats bli en sån där jobbig person som faktiskt tycker mycket om sig själv. En sån där person som nog ingen trodde att jag skulle bli när jag var liten. Jag är just nu väldigt stolt över mig själv och allting som jag klarar av. Och det lär ju knappast bli sämre.☺
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar