DAG 02 - MIN FÖRSTA KÄRLEK

Det här är också ett himla svårt ämne. En första kärlek kan vara så mycket saker, kärlek till en lillasyster när hon föddes. Kärlek till första hunden vi skaffade, kärlek till sina kompisar, eller den uppenbara första riktiga relationen.

Jag har valt att inte prata om det uppenbara här, det är för komplicerat och jobbigt. Men vad ska man ta i stället då? Vi kan blanda lite. Och börja med kärleken till en lillasyster.

När Cissi föddes så var jag hemma hos farmor kommer jag ihåg. I många månader innan så hade jag gått och velat mellan om jag ville ha en lillebror eller en lillasyster (som om jag kunde styra över det, men så går det när man ställer frågan till en treåring). Man skulle kunna säga att jag fick lite av båda i Cissi. Inte för att det märktes när hon var nyfödd men det skulle visa sig senare.

Jag satt under farmors köksbord och lekte hund eller något (hade hela livet velat ha en hund men fick ingen för att jag inte tålde pälsdjur, lösningen blev då att låtsas vara en hund. Som sagt, fyraåringslogik) när pappa ringde och sa att vi kunde komma till sjukhuset för nu hade jag fått en lillasyster. Jävlar vad bråttom vi fick, Farmor var nära på att åka till sjukhuset i innetofflorna eftersom jag stod där och skrek att "det är bråttom!!".

Jag minns inte riktigt vad som hände när vi väl kom till sjukhuset, men vi har väldigt många fina bilder där jag sitter och håller i det lilla knytet som var förvånansvärt likt bebisen i tv-serien Dinosaurier som gick någon gång på mitten av 90-talet.

Det där lilla knytet kom sedan att bli en salig blandning mellan en liten kille och en liten tjej. Vilket passade mig alldeles utmärkt. Vild var hon också, helt jävla orädd i kontrast till mig själv som tyckte att allting var farligt. Ett exempel på hennes mod/dumdristighet är när vi precis flyttat till Frankrike och blev rånade i bilen. Två killar på en moppe smög fram längs med bilen, ryckte upp dörren och försökte sno mammas handväska. I all uppståndelse flög mamma ut ur bilen (hon släppte fan inte väskan i första taget), pappa bokstavligen hoppade ut ur förarsätet, jag grät som om det inte fanns någon morgondag, och lilla Cissi, 6 år, klappar mig på armen och säger "det är ingen fara Helena, pappa kan karate!" (till saken hör att vår käre far inte tränat karate på en sisådär 20 år när det här skedde, så att han skulle kunnat spöa upp moppegrabbarna var ju högst osannolik).

Nåväl, min syster är väl i stort sett den enda personen som förstår sig på hur jag funkar, vi är lika fucked up båda två. Och tur är väl det. Vad skulle man göra utan en lillasyster?