2009.10.28 - Hunden och sprutor.

Jo, på tal om jycken då... Imorse drog jag mig ut på Gärdet med lillasyster för att promenera hunden, och där i skogen bakom Gärdet, vid Kaknästornet, finns det en lekpark. Så vi bestämde oss för att hoppa på "knapp-gungan" (den som ser ut som en knapplift i skidbacken). Då ville Ross leka, och bestämde sig för att det var mig han ville leka med. Så han kommer springande som en galning mot mig på den där jädra gungan och ska bita i själva "knappen" som jag sitter på. Och vad händer då? Jo, jag puttar bort honom såklart och säger ifrån. Men sen kom han farande bakifrån och ska bita i den här knapp-jäveln och lyckas bita mig i innerlåret samtidigt! Gjorde FAN så ont kan jag lova! Han lyckades liksom ge mig något form av bett och en smärre brännskada (den typen man får när man t.ex. skrapar sin bara hud mot ett rep).

Så när jag satt hunden på plats för att han bet mig så drog jag ner byxorna för att se hur såret såg ut, bestämde mig för att det inte blödde i alla fall och att det nog inte var så farligt, drog upp byxorna och traskade vidare.
Sen när vi kommer hem ungefär en- och en halv timme senare ska jag disinfektera såret och upptäcker att såret faktiskt hade börjat blöda trots allt. Så jag tvättar av och sätter på ett plåster. Husläkarmottagningen nästa alltså.

Drar på mig stövlar och en halsduk och drar iväg mot Lill-Jans Husläkarmottagning där jag talar om för tanten som sitter bakom disken att "jag har blivit hundbiten". Hon pratar med en sjuksköterska som lyckas klämma in mig innan några andra patienter så att läkaren kan undersöka såret så att jag inte får rabies eller nåt.

Läkaren kommer ut och måste ha varit nästan 70 år gammal. Hon frågar var nånstans bettet sitter och jag måste då alltså tala om för henne att jag har ett hundbett på insidan av låret, dra ner byxorna och visa henne. Hon konstaterar att det inte var så farligt och att det var mycket ytligt så det är ingen fara. Men jag måste nog få en påfyllningsdos av stelkrampsprutan, för att vara på den säkra sidan. Sen ska tanten sätta på ett plåster, och missar nästan såret!! Sätter plåstret lite på sniskan och skickar ut mig.

Nästa sjuksköterska gör entré. Hon är alltså den som ska ge mig sprutan. Nu hör till saken att jag har varit extremt rädd för nålar sen jag första gången fick reda på vad läkarna gör med dem. Så nu sitter jag i ett väntrum och fipplar med nagelbanden och är lite allmänt orolig och obekväm. Nu säger hon att "då kanske det är bäst att du inte tittar när jag i ordning det här då så att du inte blir för nervös". Hahah, jo men visst. Börjar nästan kallsvettas. Det enda som är värre än att behöva bli stucken av en nål är att inte veta VAD tusan kvinnan håller på med. Talar om för henne att jag också har ett ganska stort kontroll-behov så jag vill helst se exakt vad det är hon ska sticka mig med så jag är förberedd. Klart jag fick se det. Nu till nästa problem.

Sjuksköterska nummer två vill nu komma åt min vänstra överarm. Visst, inga problem. Om jag hade varit påklädd ordentligt. Men faktum var att jag inte ens klätt på mig på morgonen utan gått med hunden i pyjamas. Det vill säga det jag sov i igår natt. Vilket var mammas gamla urtvättade gympa byxor, ett ljusrosa - nästan genomskinligt, väldigt tunt - linne, och pojkvännens flanellskjorta ovanpå det. Super.
Inte nog med att jag blivit biten av min egen hund och måste bli stucken av en superläskig nål, jag måste ta av mig alla lager tröjor tills jag - mer eller mindre - bara har på mig det här linnet. Kändes inte helt okej.

I vilket fall som helst så bad jag sköterskan nypa tag ordentligt innan hon stack mig med nålen så jag fokuserade mer på hennes nyp än på själva sprutan. Funkade alldeles utmärkt. :) Är lite, lite stolt över det här för att jag tvärvägrat ta en spruta nästan hela livet, men jag lyckades i alla fall. Och det kändes faktiskt inte. Kanske är på väg mot att våga ta ett riktigt blodprov så småningom. Kanske. Små steg i taget.

Så nu sitter jag här och funderar över vilken konstig dag det här blev. Det skulle ha börjat med att gå ut med hunden och komma hem och tvätta. Men slutade med att man hamnade i sjukstugan, fick sprutor, fixade tvätt och avslutade dagen med att titta på tennis med pappa och mamma. Pappa slutar inte prata om hur muskulös Serena Williams är, och hur tjock han själv är. Hur mycket pengar systrarna Williams tjänar på att "bara spela tennis" och "tänk om du hade blivit tennis proffs Helena...". Ganska galen men på många sätt normal dag i min familj.
- "Hur länge håller matchen på?"
- "Jag vet inte! Dom spelar ju om den!"

Nu ska jag krypa ner under mina dubbla duntäcken, svara lite grejer på Facebook. Kanske kolla How I Met Your Mother, och sen ringa Fluffis innan jag somnar.