måndag 30 november 2009

2009.11.29 - Helgen som gick.


Spenderades mer eller mindre sjuk. Lillasyster har haft halsfluss i ungefär en vecka, och jag har gjort allt i min makt för att inte bli smittad. Suttit på andra sidan soffan när vi tittar på tv, inte ta i henne, gått rejäla promenader med hunden för att få frisk luft, och sett till att få i mig tillräckligt med C-vitamin så att mitt immunförsvar inte ska ge upp... Men imorse gav det upp på riktigt. Vaknade med en extremt svullen halsmandel på vänster sida med tillhörande vit fläck på (f.ö. har jag fått reda på att det där vita som bildas på halsmandlarna faktiskt är var... :s Riktigt äckligt). Så söndagen spenderades mestadels på soffan, sovandes. Och när jag inte sov så stoppade jag i mig mer C-vitamin, såg till att ta tillräckligt med nässpray så att jag i alla fall skulle kunna andas relativt normalt när jag sov, och åt Alvedon. Eller snarare drack Alvedon, eftersom det var brustabletter. Kunde i alla fall få i mig middag ordentligt, och den sista alvedonen tog. Så kvällen spenderades i mammas och pappas säng. Mamma, jag och lillasyster (pappa tittade på fotbollen, föga förvånande) tittade på Aladdin, Surf's Up, och åt glass. :) Perfekt avslutning på en dag som började med att jag kände mig som hela jag var en enda stor bacill.

Nu tänker jag lägga mig och lyssna på riktigt bra live-inspelningar av massa fin musik, bläddra i någon tidning och hoppas att jag orkar upp imorgon så jag kan göra nåt vettigt med dagen istället för att bara ligga och vara sjuk.
Kanske lyckas jag dra mig iväg till The Phone House och byta abonemang och allt också. Skulle sitta bra det. Vi satsar på det tycker jag. God natt.


fredag 27 november 2009

2009.11.26


Egentligen så har jag inte så mycket att skriva just nu. Hoppas på att jag äntligen kan få byta mitt mobil abonemang imorgon, om det finns tid. Och så får jag en ny mobil på köpet. Tillbaka till Sony Ericsson, har nästan slutat gilla alla andra mobiler... De funkar liksom inte lika bra. Så det är planerna för imorgon.

Får avsluta med en bild på Ross i sin nya sele! :)


Bilden är tagen med mobilen, så det blev inget vidare. Men han är ju fin ändå.



tisdag 24 november 2009

2009.11.24 - Halsfluss


Ja, inte jag då. Men lillasyster har fått halsfluss. Halsmandlar stora som två köttbullar... Inte kul. Jag har bara kvar den ihärdiga förkylningen. Fast den går att lindra med vanlig nässpray, tur som jag har. Hoppas verkligen jag slipper halsfluss. Tydligen är det extrem stor smittorisk de kommande tre- fyra dagarna. Jag som normalt sett har världens sämsta immunförsvar får boosta med C-vitamin och hoppas att jag klarar mig.

Det var en ganska händelselös dag, det mest spännande som hände var att jag var med Ross inne i Zoo-affären på Fältöversten och provade reflex sele. Tycker att han måste ha det, jag blir så satans nervös när vi är ute och går och han är lös, så springer han nära vägkanten men syns inte för att han är svart. Tänkte skaffa ett reflex-halsband först men han syns nog bättre i trafiken med sele. Plus att med selen så kommer man se hur stor han är, och jag gillar att folk ser att han är stor och blir lite rädda. Han är respektingivande och det gillar jag. Skitfin blev han i alla fall. Hade inga pengar på mig så jag ska tillbaka och köpa den imorgon. :)

Annars är det lön imorgon. :) Också bra. Då kan man äntligen planera in resan till Spanien. Egentligen skulle jag ha fått betalt "i början på November", när kvinnan som skulle betala mig kommit tillbaka från sin semester. Så hette det då, men så blev det såklart inte. Det blir aldrig som man vill. Men imorgon smäller det. Äntligen!! Inte en dag för tidigt. Har hunnit bli så förbannad och sur på den här människan som vägrar betala. Jag blir tokig!

Så så är det! Nu ska jag kila och äta middag, kyckling-wok, och hoppas på att jag får ett mail från pojkvännens bror som lovat hjälpa mig fixa billiga flygbiljetter. Morsning!


måndag 23 november 2009

2009.11.23 - Vill ha snö.


Tror det här är första gången som jag börjar en veckas bloggande på en måndag!!
I vilket fall som helst så har det varit lite dåligt på blogg fronten, men förra veckan var ganska tråkig. Hade liksom inte något kul att skriva om. Det har jag väl egentligen inte nu heller, jag är mest bara uttråkad, har precis tagit en dusch och sitter på sängen och lyssnar på Shinedown. :)

Vad hände i helgen då...? Ingenting egentligen, är fortfarande förkyld. Igår natt kunde jag knappt sova eftersom jag hade slut på nässpray, låg med täppt näsa och försökte andas genom munnen (som sagt så har jag rysligt svårt för det, har ingen aning om varför. Hur svårt ska det vara egentligen? Det måste vara något fel på mig).
Hur det än må vara så kan jag inte andas genom munnen när jag ska sova, så jag var vaken nästan hela natten pga nästäppa. Inte kul, hoppas det går över snart.

Annars så hade förädrarna en middagsgäst i lördags, en kvinna som tyckte att jag var "så charmerande, vettig och bra" att jag skulle vara ett passande parti för hennes son (fick jag reda på på söndag morgon). Lite läbbigt, fast kul. Tydligen hade hon också att det var "synd att hon är så ung". Hahah, tror inte det. Jag är tacksam för min ålder, tack så mycket.
Efterrätten var glass med grädde. :) Hur bra som helst. Älskar glass. <3 Så det var bra.
Annars har jag mest släpat mig ut i skogen med jycken för att få lite frisk luft i lungorna.. Idag t.ex. så var jag ute och gick i Lill-Jan skogen vid sisådär klockan halv fem. Kolsvart ute utom just i elljuspåret....
Och det jag kommer säga nu kommer bara vara kul för personer som sett den tecknade filmen Anastasia.
Nu är det någon rolig människa som satt den här låten till Aladdin istället, men jag vandrade alltså runt i den bäcksvarta skogen och sjöng "I den mörkaste natt finns hennes öde... I den mörkaste natt..."

Jag skulle visat en video med den sången här, men nu har min dator gjort något knas och vill inte låta mig klistra in länkar eller "bädda in" videor...
Michele, om du läser det här får du hjälpa mig. För jag fattar ingenting, hoppas du har bättre koll på det än på kopiatorer. :p

Så det jag gör nu är att hoppas på att det blir lite fin fluffig vit snö innan jag åker härifrån. Om Gud finns så skulle jag vilja ha lite snö, tack.


Ross vill också ha snö, så vi kan springa ut och göra snöänglar. :)


Det är ju så här vi vill att det ska se ut.





torsdag 19 november 2009

2009.11.18


Känner att jag inte riktigt kan somna än. Hatar att vara förkyld, får bara ont i huvudet, svårt att andas, och tvingas sova med två papperstussar uppstoppade i näsborrarna för att jag snorar för mycket...
Skit äckligt, jag vet. Men vadå, jag är ju bara mänsklig. För övrigt så funkar det alldeles utmärkt det där med papperstussarna. Förutom att man måste andas genom munnen då. Av någon konstig anledning så är jag inte helt kapabel till att göra det, så jag ligger mest och låter som att något har fastnat i halsen på mig.

Det hände inte så mycket mer idag än att jag hjälpte den där kvinnan återfå sin hund, och att jag fick göra middag sen. Stekt ris med bacon, zuchini och äggröra med söt soya-sås till. Mums. Men någon hade snott nästan all soya så det blev lite torrt. Trodde jag var proppmät efteråt, men nu ligger jag här ungefär 3 timmar senare och är jättehungrig. Skulle kunna gå och hämta en ordentlig skål med fil och flingor, fast det är nog ingen bra idé.

Här har som ett avslut på dagen har vi två bilder på hunden Frida och Ross, efter att hon vågat sig ut ut vattenpölen och låtit oss komma lite närmare.


Ross var jätte på, men så fort han kom för nära så morrade hon och/eller bet honom.



Hon var inte så intresserad.


onsdag 18 november 2009

2009.11.18


Jag räddade en hund idag. Det är sant! Jag lovar! Var ute på Gärdet som vanligt, och på vägen tillbaka så hittar jag en hund som står alldeles ensam i en vattenpöl, helt genomblöt och ser jätte förvirrad ut.
Jag ringer polisen, som lokaliserar ägaren. Ägaren ringer till mig och kommer och hämtar hunden. Okej, det gick inte riktigt  fort, innan jag ringde polisen så stod jag där i kanske 10 minuter och väntade på att någon skulle komma och hämta hunden. Och när det inte kom någon så ringde jag polisen.
Sen när ägaren kommer så visar det sig att hon varit ute och letat efter hunden halva dagen. Hon hade ringt polisen men vid ett-tiden så bestämde sig polisen att det inte var nån idé att fortsätta leta. Halv tre så kommer jag och hittar hunden.

Det visade sig att hunden, som hette Frida, hade sprungit in i ett elstängsel på morgonen, blivit jätte rädd och fått panik. Sen hade hon sprungit runt halva stan. Det jag inte fattar är hur man kan gå förbi den här stackars hunden och inte göra något utan bara lämna hunden ensam där. Varenda människa som gick förbi bara tittade, såg sig omkring efter någon ägare, men när de inte hittade någon så gick de bara. Hur kan man inte göra något? Tjejen som ägde hunden blev nästan gråtfärdig när hon äntligen fick tillbaka sin hund.

Det var väl ungefär det som hänt idag. Men klockan är ju bara halv fyra än. Det kanske händer mer grejer innan jag kommer hem.
Förkylningen är kvar och jag missbrukar nässpray som om min existens skulle upphöra så fort jag slutade med den. Fast så länge jag bara är snuvig utan att få bihåleinflammation så gör det inget.


2009.11.17 - Ny vecka, nya tag.


Jag håller på att bli förkyld. Inte sådär mysigt förkylt när man kan sitta hemma och dricka te, titta på tv och bara äta glass i en vecka, utan sådär jävla dunderförkyld som jag blir varenda gång jag blir sjuk (som f.ö. är ungefär 6 gånger om året om man bara räknar förkylningar, sen har vi ju ca: 2 influensor och allergierna också).
Det måste vara nåt fel på mitt immunförsvar, lillasyster sa idag att när mamma pratade om min immunförsvar "vadå immunförsvar? Hon är ju helt försvarslös!! High five!!". Och ja, jag high five-ade henne på det, för det är sant.

Annars var jag på Fridhemsplan igår eftermiddag för att skriva på kontrakt med ett bemanningsföretag. Det var riktigt trevligt. Det var dem jag jobbade åt när jag var receptionist i fredags, och tydligen så hade det företaget varit väldigt nöjda och positivt inställda till mig och min insats så nu är jag alltså del av ett bemanningsföretag och kommer kanske om jag har tur få ett relativt "riktigt" jobb efter jul i alla fall. Känns bra. Nu är man på banan igen. :) Ja, minus förkylningen då, men det går väl över snart hoppas jag.

Vad mer? ...Ska försöka få byta ut min mobil. Köpte en Samsung-nånting i somras, touch screen. Känner att det inte riktigt är min grej. Vi kommer inte riktigt överens den här mobilen och jag. Jag är nämligen en sån människa som kan vara rätt klumpig och duktigt på att tappa saker. I det här fallet en über känsligt touch screen mobil, som numera har repor över hela skärmen. Om en telefon är såpass känslig när man bara petar på den, hur känslig är den inte då om man tappar den? Det kom jag liksom inte på förrän nu efteråt.. Som tur är så köpte jag försäkring också. Nu hoppas jag att de kan göra något åt det här och att jag kan skaffa en Sony Ericsson C901 istället. Ska ut och kolla det imorgon tänkte jag, om inte min förkylning gör att jag sitter med bihåleinflammation under en filt och skakar. Fast så illa tror jag inte att det är. Hoppas jag kan köpa nässpray bara och sova ordentligt så borde jag överleva. Vi hoppas på det.


söndag 15 november 2009

2009.11.14


Lördag var det ja. Städ-dag hemma hos mig. Jag avskyr att städa, det är nog det hemskaste jag vet när det gäller hushålls-sysslor. Det kan bero på att eftersom jag är relativt arbetslös (dvs. inte heltidsanställd någonstans och bara hoppar in som extra någon enstaka gång i månaden, om ens det) och fortfarande bor hemma så är mitt sätt att betala för mig att ta hand om sådana saker som disk, tvätt och städning. Diska och tvätta kan jag göra, men städningen är ett helvete. Jag kanske kan tänka mig att moppa golven eftersom det lämnar ett trevlig doft efter sig och är det som gör att hela lägenheten luktar nystädat.

Jag åkte på att städa badrummet. Helt okej. Bara det att det tog nästan tre timmar eftersom jag hela tiden sprang in i "tv/gäst rummet" och bytte cd i dvd-spelaren (ja, vi har bott i den här lägenheten i närmare 2½ år, och nej vi har fortfarande inte kopplad in någon radio och måste därför spela all musik genom dvd:n).
Det började med Michael Jackson och slutade någonstans mellan Queen, Timbuktu, Guns n' Roses och 3 Doors Down. Möjligtvis lite 3 Days Grace också..

Nu hör ju till saken att mamma inte direkt är ett fan av de där sistnämnda, och att vår granne som bor på andra sidan väggen till detta gästrum, och är ca: 85 år, förmodligen inte ens uppskattar klassiker som Sweet Child o' Mine eller Paradise City. Vilket ledde till att jag hela tiden var tvungen att springa fram och tillbaka för att sätta i en ny skiva med musik som jag kan spela på tillräckligt hög volym så det hörs in i badrummet, och överröstar ljudet av dammsugaren i vardagsrummet, som samtidigt inte skulle leda till att min familj blir vräkt från lägenheten pga att vi stör med för hög musik... Det gick halvbra. Hoppas granngubben inte är allför hatisk mot rock. Man kan väl inte hata Aerosmith... Eller?

Sen vid fem tiden så blev det någon form av powerwalk med pappa i skogen när vi rastade hunden. Vi konstaterade triumferande (och med "vi" menar jag självklart jag) att jag har bättre kondition än vad han har, och han förstod äntligen att jag inte har någon form av ätstörning, utan att anledningen till att jag inte väger mer än jag gör helt enkelt beror på att jag är ute och går i extremt rask takt (ibland går jag om folk som är ute och joggar. Men de joggar nog inte särskilt fort...) 3 gånger om dagen. Ofta nästan 2 timmar åt gången. Det tar på krafterna kan jag lova. Men det är det värt, hunden är urkul och busig. Ju mer vi går desto roligare är det. :)

Man kanske skulle ta och förtydliga det här med att min far påpekar väldigt ofta att han tror att jag har anorexia eller är bulimiker. Jag kan då tala om att jag under hela min uppväxt var ett ganska kraftigt barn. Jag var alltid längre och bredare än alla i skolan, i låg- och mellanstadiet var jag längre än den längsta killen i skolan. När jag var bara 7-8 år var jag runt 1.43m lång. När jag var 15 så hade jag hunnit bli 1.74m, ca: 2-3 cm kortare än jag är idag. Och då vägde jag runt 70kg, kanske något mer. Jag minns inte riktigt, men det låg på runt 70.
Sedan slutade jag gymnasiet och ändrade därför mina matvanor. Ganska logiskt eftersom livsrytmen ändras när man slutar skolan och all skolstress försvinner, och jag hade ett sabbatsår där så det blev liksom inte mycket gjort, vilket betyder att jag inte behövde ett lika stort matintag eftersom jag inte behövde lika mycket energi. Detta ledde till att min favoriträtt blev kycklingsallad. Så sakta men säkert så började jag gå ned i vikt. På ungefär ett år hade jag gått ned ungefär 12kg. Sedan flyttade vi hem från Frankrike ett år senare och plötsligt så hade vi ingen trädgård att släppa ut hundarna i när de behövde uträtta sina behov eller leka. Så nu var jag tvungen att börja gå långa promenader med två hundar på runt 50kg var. De krävde ju en hel del motion själva. Nu är det ju bara en kvar, men han tar tid. Och jag försöker alltid på något sätt trötta ut honom på eftermiddags-promenaden så jag kan gå en kortare runda på kvällen. Han är galen den hunden, fast han är snart 7 år ska han leka jämt. Fina Ross. :) (Det finns bilder på honom några inlägg ned).

I alla fall, jag tränar inte. Jag sportar inte, och gör i princip ingen annan form av fysisk aktivitet utom just att gå ut med hunden. Och då går jag ordentligt. Men det har inte pappa vetat om, förrän idag. Kanske borde påpeka också att jag är barnsligt förtjust i godis, glass, bakelser, kakor, och allt annat sött och onyttigt som finns. Och jag äter det så fort jag kommer över det, oavsett om jag är hungrig eller inte. Så det min pappa sett hittils är någon som proppar i sig både mat och efterrätter och glass utan att gå upp i vikt över huvud taget (dricker inte heller vatten, så det är alltid saft eller läsk som gäller. Antar att jag har någon form av socker behov).
Klart att det ser konstigt ut utifrån sett. Så jag har fått många kommentarer från min far att han varit orolig för att jag är bulimiker och spyr upp maten efter att jag ätit. Särskilt om jag skulle bli akut kissnödig och kilar iväg på toa efter att jag ätit. Jag kan förstå oron, men jag skulle aldrig kunna spy upp den underbart goda mat jag precis stoppat i mig. Om jag äter för mycket ligger jag helst på en soffa, och jäser och ser på tv tills jag inte mår illa längre.

Jo, i alla fall. Poängen med det här var alltså att nu är vi var ute och powerwalkade i eftermiddags så pinnade jag på rätt bra. T.o.m. pappa erkände att "det är ju inte konstigt om du ser ut som du gör, om du går såhär 3 gånger om dagen..!!" Jag tyckte mig höra någonstans att han var lite imponerad. Så det var asbra. Lite nöjd faktiskt. :) Tror han inser nu att jag är en fullt frisk, galen och klok människa. Känns bra.

Och förresten, badrummet blev rent till slut. Och kvällen spenderade jag mest på soffan framför tv:n och tittade på LA Ink. Inspirationen flödar, och för varje avsnitt jag set, desto mer vill jag sätta mina tatueringsplaner i verket. Fast samtidigt känns det som att ingen annan än de på LA- och Miami Ink är duktiga nog. Får nog spara ihop till en resa till USA då. ;)


lördag 14 november 2009

2009.11.13 - Fredag den 13:e


Jo, nu ska jag försöka summera 1) min fars smärre sammanbrott när han blev blåst häromdagen, 2) hur det gick på jobbet som jag var på idag, och 3) hur dagen slutade med att jag inhandlade ett nagellack, en ny kalender, och två par skor/stövlar. Och hur jag avslutade dagen med att skrämma slag på inre Stockholm ikväll när jag och lillasyster maniskt dansade genom Östermalm när vi gick med hunden och hur vi hamnade på badrumsgolvet och skrattade så vi grät.. Då kör vi.


1) Hur min pappa blev blåst.
Jo, så här var det. Vi var alltså och åt lunch på Restaurang Kouzina. Killen som är "head weightor" (vad fasen heter det på svenska?? Det står helt still i skallen på mig)... I vilket fall som helst, han stod med ryggen mot dörren när vi kom in. Och min käre far, sin vana trogen, var såklart tvungen att busa med honom. Han kunde bara inte hejda sig, så han böjde sig ned och smög försiktigt fram till killen (numera benämnd som "offret") och nöp tag i hans vad samtidigt som han "skällde". Ni som läser det här vet med största sannorlikhet exakt vad jag menar med det. Offret hoppar till lite men blir nog inte riktigt så rädd som min pappa velat. Vi slår oss ned.

När han kommer med vår mat ska pappa skoja till det igen (eller så har servitören skojat till det själv innan, vem vet?), det saknas en bit av fisken. Min far påpekar att en bit fisk saknas och att han blir "rånad av invandraren". Offret, dvs. servitören, tar skämtet och kommer strax tillbaka med en jättestor tallrik med en ca: 5cm fiskbit på och säger något i stil med att "köket vill inte att vi ska bli stämda så du får den här av mig".

Så småningom kommer han tillbaka till vårt bord för att torka av grannbordet där ett gäng precis gått. Pappa fortsätter (han är som en komisk maskin vet ni. Han bara spottar ut "roliga" kommentarer hela lunchen):
Pappa: Gud vad fin du är idag.
Offret/Servitören: Fin?
Pappa: Ja, orakad och jävlig.
Offret/Servitören (skrattar): Men det är så blattar ska se ut vettu!

Poängen står nu 3-1, Servitören (han får ett extra poäng av mig för sin självironi).

När han sen kommer tillbaka för att hämta våra tallrikar när vi ätit klart erbjuder han sig att hämta kaffe åt oss. Han kommer strax tillbaka med tre koppar balanserade i händerna. Han ställer ned en kopp framför mig, och en framför mamma. Sen vänder han sig till min käre far.... Och det är nu det händer gott folk. Han tappar koppen! Sekunden innan den brännheta vätskan skulle landat i min fars knä ser man hur servitörens ansiktsuttryck går från trevligt och inbjudande till skräckslagen och chockad. Pappa får en liknande reaktion, han blir kritvit i ansiktet när han inser att inom en halv sekund kommer hans knä vara skållat av hett kaffe... Tror han... Koppen är TOM! :) Och servitören hade ett finger i själva örat på koppen så den slog emot assietten som den stod på, vilket gjorde att det lät som att han tappade minst två koppar med tillhörande assietter rakt ned i knät på pappa.

Det är nu servitören brister ut i det största, triumferande leende jag någonsin sett. Och pappa... Ja han blir någorlunda röd i nyllet när han inser att någon faktiskt lyckats blåsa honom. Han är slagen!
Och min far tar inte förluster särskilt bra, han blir positivt överraskad eftersom det nästan aldrig händer att någon blåser honom på det sättet som den här mannen lyckats med. Till slut (jag vet att jag får det här att låta som att allt gick extremt sakta och tog en halv evighet, men när jag ser det framför mig ser jag verkligen varje liten detalj. Och ju mer jag tänker på det, desto roligare blir det. ;) I själva verket så hände allt detta på sammanlagt kanske två minuter, om ens det) så tar han förlusten och skakar hand med servitören och talar om för honom att det här aldrig hänt förut, och att det gjorde han bra. "Dig ska man akta sig för".

Medans detta händer så halvligger jag över bordet och skrattar så att jag får tårar i ögonen. Jag kan ärligt säga att under hela min livstid så har ingen människa lyckats ge igen på det sättet. Både mamma och jag skrattar så vi grinar. Och jag tvivlar på att hon heller sett det här förut. Lyckan var total. Min far är slagen. Nu får han hitta sig ett nytt offer.


2) Hur det gick på dagens jobb:
Jo, idag blev jag inskickad som extra sekreterare på ett företag som heter Net Entertainment. Det jag fick göra där var mest att svara i telefon, koppla samtal och ta emot ett och annat paket som kom med bud. Det var väl på ett ungefär vad min dag bestod av. Gick upp kl. 06:15 och jobbade till 5. "Net Entertainment, Helena.... Ett ögonblick bara.... Jag kopplar dig". Ungefär så gick det till. Inte särskilt spännande. Men det var ganska kul ändå. Känner att jag greppar hela receptionist-grejen. Och jag kan nästan påstå att jag hade bättre koll än hon som var fast anställd. Men det kan vi prata mer om i något annat inlägg i framtiden. Kort sagt: Det gick bra. :)


3) Resten av dagen:
När jag sen slutat för dagen ringde jag upp lillasyster för att se om hon och mor min hade lust att gå ned på stan lite eftersom jag ändå var där. Det gick de med på så vi spenderade sena eftermiddagen/kvällen med att gå i affärer. Jag köpte en kalender för 2010, ett nagellack och fick två par skor. Lillasyster behövde stövlar, och Skopunkten har ju ett ganska trevligt erbjudande att om man köper två par skor får man det tredje paret gratis. Så jag hittade två par stövlar som jag fick eftersom mina gamla som jag köpte förra året hade släppt i fodret, och det skulle vara billigare att köpa nya än att få de lagade. Så det var ju bra. Och att jag när jag provade skor såg ut som en norrländsk bonnläpp får vi dra någon annan gång.

Sen vid 10-tiden så gick lillasyster och jag ut och promenerade jycken. Vi ser ju ut som två galningar vi två. Jag satte på en låt på min mobil som hon tycker lättar upp stämningen i nästan vilken situation som helst, och började nästan dansa till musiken, jag hoppar på och gör likadant. Har ni tur kanske det kommer upp en video här så småningom på hur denna dans ser ut, och varför den får nästan varenda människa att byta trottoar hellre än att möta oss på gatan (fast det kanske beror på att vi har en Rottweiler lös och okopplad mitt inne i stan tillsammans med dessa två galningar). T.o.m. hunden såg ut att skämmas för att bli sedd med oss. Det kräver viss talang för att få ens eget husdjur att tycka att man är pinsam. Han sprang liksom före och ville inte vara i närheten av oss.

Sen kommer vi hem och fjantar runt i kanske en kvart innan vi bestämmer oss för att det är dags att gå och lägga sig. Jag var ju som sagt uppe vid 6-tiden imorse. Men när jag ska sätta upp luggen innan jag tvättar av ansiktet så fanns det bara ett hårspänne med en rosett på. Rosetten i fråga är nästan leopard mönstrad, och sättet som jag fäster denna vackra kreation i håret leder till att jag ser ut som Fred och Wilma Flintas dotter, som jag inte minns namnet på nu... Pebbles...? DET har vi bilder på, men det kommer senare, och de bilderna är anledningen till att vi spenderare kanske en timme i badrummet och fotade galenskaperna, vilket ledde till att jag inte längre kunde stå upp längre. Jag satt på golvet och skrattade så jag grät.

Men mer om det någon annan dag, för nu tänker jag gå och sova
.


fredag 13 november 2009

2009.11.12


Jag är väldigt medveten om att jag lovat ett mer ingående blogg inlägg angående blåsningen som min käre far åkte på igår... Men det har vi inte tid med nu. Fick ett samtal ikväll av min bror, vars kompis jobbar för ett bemanningsföretag som desperat behövde personal till någon form av möte med start imorgon bitti klockan 08:00. Jag tackade ja. Så nu är det upp kl. 06:00 imorgon för att ta på sig kostym och dra sig iväg mot ett ställe jag aldrig hört talas om, trots att det ligger ca: 10 minuter från där jag bor.

Jo, jag är lite av en tidspessimist. Men faktum är att jag kan inte gå en hel dag utan att ha ätit ordentligt med frukost, därav måste jag upp supertidigt så jag har tid att sitta på soffan och mysa med min stora kopp choklad-blandat kaffe, mackor med leverpastej, och fil med flingor, och titta på Nyhetsmorgon eller Vakna med The Voice. Normalt sett slutar det med att jag kollar på Voice. Lagom lättsamt när man inte riktigt vaknat ännu och inte orkar med seriösa nyhetsinslag.

I vilket fall som helst så lovar jag att imorgon skriva ett ordentligt, väldigt ingående, inlägg om "Hur min pappa blev blåst" (ja, det kommer vara titeln på det inlägget). Och att skriva om hur det gick att vara värdinna på det här mötet. Men nu är det läggdags för mig så jag orkar gå upp imorgon.
God natt med er. x

Och på ett litet sidospår måste jag påpeka att Anberlin måste vara ett av de bästa banden genom tiderna. Slår inte riktigt Red Hot Chili Peppers, eller Aerosmith men det är ju en helt annan genre. Går liksom inte att jämföra.
Nej, nu blir det god natt för mig. Glöm inte att kika in imorgon och få reda på sprattet som fick min far att hoppa högt som aldrig förr. ;)


torsdag 12 november 2009

2009.11.11 - Veckans (ev. månadens/årets) höjdpunkt.


Nu orkar jag inte skriva något längre inlägg om det här eftersom jag är trött och vill gå och sova. Så det här får bli lite av en preview av vad som hände idag, som jag definitivt kommer skriva ett väldigt långt och invecklat inlägg om vid ett senare tillfälle. Kanske imorgon till och med.

Pappa blev blåst som bara fan idag. Det var så himla vackert. Fucking glorious. Gud, jag skrattar än när jag tänker på det.
Alla som känner mig, känner i regel också min far. Och vet därför vilka bus han brukar ställa till med när han är ute. Det kan slå till vart som helst, när som helst. Ingen vet (förutom jag och mamma då kanske, som är så vana vid det här beteendet att vi inte försöker stoppa honom längre).

Denna spektakulära händelse inträffade i alla fall på Restaurang Kouzina, som ligger ungefär vid Karlaplan. Pappa brukar alltid busa- och retas med personalen på de ställen han går på ofta. Och Kouzina har blivit mina föräldrars, och brors, stammis ställe när det gäller luncher. De är där nästan varje dag. Pappa busar och skojar som vanligt. Det klassiska är att han, som de flesta vet, nyper folk i vaden och säger "voff". Alltså låter- och nafsar som en hund i benen på folk, vilket normalt sett leder till att det utvalda offret för detta lilla spratt oftast blir skiträdd, hoppar högt och eventuellt tappar saker.

Men, kära vänner. Idag vände det. Och han fick tillbaka så han teg. Han blev asrädd och rodnade som bara fan när han upptäckte att det var ett skämt. Jag kommer leva på detta i kanske ett år nu. Och han som lyckades lura min pappa kommer alltid vara lite av en hjälte pga det här. :)

Det är allt ni får veta. Resten får helt enkelt vänta tills imorgon. Nu tänker jag gå och lägga mig, kolla på How I Met Your Mother (ja, jag är lite besatt av det programmet. Har fyra säsonger på datorn) och ta reda på vad som händer efter att Robin låg med Barney och vilka konsekvenser det får. Spännande grejer det här. God natt gott folk. :) x


söndag 8 november 2009

2009.11.07


Det blev ingen springtur med hunden idag. Orkade inte. Det fick bli en tur på Gärdet istället. Har aldrig sett så många hundar på samma ställe förut tror jag. Nästan varenda människa hade någon liten hund med sig och stod där och skulle belöna och brast ut i förtjusta små skrik så fort deras små älsklingar lyckades göra någonting som liknade det de egentligen ville att hunden skulle göra. Det var en helt ny värld kan man säga. Det kan vara för att jag har en rejäl hund på närmare 45-50kg som jag aldrig riktigt fattat det här med att behandla hunden som om den vore en bebis... Ja, jag pratar och med "bebis-röst" och fjantar mig lite när jag leker med honom och ska belöna, men att säga "Nej du ska inte göra så för då blir jag arg" till hunden när den gör fel det funkar bara inte!

Ett ganska klassiskt exempel på när människor helt tappat fattningen när det gäller att behandla sina hundar som just det de är - djur, var när vi var och hälsade på farmor i Kalmar för några år sedan. Mamma och jag ska in på Åhléns och handla, utanför står det en tant runt 40-50 år och säger till sin stora svarta hund, med försiktig röst "Siiiiitt..." ingenting händer. Hon försöker igen "Siiiiiitt". Hunden rör sig inte ur fläcken, tittar åt ett helt annat håll och kunde verkligen inte bry sig mindre om tanten som stod och snällt och försiktigt skulle få den att sitta. Efter ett tag så blir damen i fråga, av hennes beteende att döma, ganska desperat och utbrister högt och tydligt, så att alla på gatan kan höra henne, "Men snälla söta du, sitt ner...!" och ser ut som att hon ska börja gråta för att hunden inte visade något intresse när det gällde henne över huvud taget.

Lite så var det på Gärdet idag. Så var det en jädra massa hästar där ute också men jag har ingen aning om vad de gjorde där egentligen. Sen kom jag hem, bytte om till pyjamas byxor, kurade ihop mig under en filt framför tv:n och spenderade eftermiddagen med att titta på Monty Python's flying circus, som gick på TV4 Komedi hela dagen, och äta kexchoklad. Helt okej på en regnig lördag eftermiddag tycker jag. Mysigt värre. :)

Andra tankar som jag inte kan få ur skallen just nu är hur tusan jag ska kunna komma iväg till Spanien innan jul, och var tusan jag ska kunna hitta en riktigt bra tatuerare så att jag kan sätta mina tatueringsplaner i verket någon gång innan jag fyller 30 helst. Helst någon som är lika begåvad som de i Miami- och LA Ink. Om någon skulle känna till någon tatuerare som fyller de kraven får ni gärna kommentera.

Nu, sängdags med ännu ett avsnitt av How I Met Your Mother så man sover riktigt bra.
Förresten så kan jag också påpeka att lägg för tusan inte till Happy Aquarium på Facebook! Det är helt beroende framkallande. Jag är fast, besatt av ett jätte töntigt facebook spel à la Farmville... Fast Farmville suger, Happy Aquarium är hundra gånger roligare. Tycker jag i alla fall. Nej, god natt nu innan jag låter som en facebook-knarkare. x

lördag 7 november 2009

Idol - forts.


Jag satt som på nålar när Mariette åkte upp mot Rabih ikväll. Rabih verkar vara en supergullig och snäll kille, men jag tycker nog inte att han någonsin sjungit sådär fantastiskt bra som man vill att han ska. Var han dålig? Nej, självklart inte, men han har aldrig varit bäst. Och när jag förstod att Mariette var den som gick vidare blev jag jätte lycklig. :) Hon är helt fantastisk, en reinkarnation av Janis Joplin. Jag älskar Mariette.

Sedan vinklades kamerorna mot Eddie, han grät. Det skar sig i hjärtat på mig. Jag är aslöjlig, jag vet. Men han är verkligen så fantastiskt söt den killen så det är fan inte klokt, och när hans fina mörka ögon grät blev jag lite ledsen också. Jag har så väldigt svårt för när folk på tv gråter. När personer i min närhet gråter och är ledsna och jag på något sätt ska försöka trösta känner jag mig alltid olustig på något sätt. Men så fort någon på tv blir ledsen, om det är äkta känslor à la Idol eller om det är inspelad film spelar ingen roll, jag blir lika rörd varje gång. Och ibland får jag faktiskt lite tårar i ögonen själv. Men det är väldigt sällan måste jag påpeka. Helt töntig är jag inte, bara lite. Och så vill jag ha det.

Och nu när vi faktiskt har TV400 ska jag faktiskt, för första gången, titta på Idol Eftersnack. Spännande grejer det här. Imorgon är det lördag och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Kanske tar en sprinrunda i skogen med hunden. Var länge sen jag var ute och sprang nu, kanske är dags. Vi får se hur det blir med det. Morsning!

fredag 6 november 2009

2009.11.06 - Idol


Ja, jag är lite töntig och sitter och tittar på Idol. Temat för kvällen är Världens bästa låt. Hur skulle man kunna välja? Om jag skulle välja världens bästa låt tror jag att jag skulle välja Wonderwall av Oasis. Återkommer alltid till den låten. Det är samma sak med den låten som mitt val av tatueringar, jag återkommer alltid till samma motiv; tassavtryck och änglavingar. Och med låtar kommer jag alltid tillbaka till just Wonderwall. Vet inte varför.

Nog om det, åter til Idol. Jag har ju min solklara favorit redan från början, Tove. Hon är sinnesjukt bra, hur någon kan ha den rösten och bara vara 16 år är helt galet.

Sen har vi de andra som var bäst ikväll: Mariette, Calle, och Erik. De är helt klart bäst i hela tävlingen de här fyra.
Sedan har vi personen som jag har blivit småkär i, Eddie. Killen som är så sinnesjukt söt att jag förvandlas till en trettonårig pubertets tjej som sitter i soffan och ler och fnittrar som en tok, skriker "men åååh, han har så fina ögon!!! Jag svimmar snart!" i takt med att han ler ett snett leende eller får lite tics och kisar in i kameran. :)

Alla som känner mig väl vet att jag är tokig i mörka killar. Eller som jag brukar uttrycka det: bruna pojkar. Med skäggstubb, rufsigt hår och intensivt mörka ögon. Jag faller som en fura, rakt av bara. Inget snack.

Eddie är helt klart inte bäst i Idol, hans röst stämmer inte med den musik jag gillar. Han är för mycket pop, och om jag någonsin lyssnar på radio över huvud taget så är det Bandit 106.3 som gäller. Men jag vill nästan att han ska få vara kvar bara så att jag ska kunna sitta och titta på den här sjukt söta killen i några veckor till.

Och ja, jag är medveten om att jag har kille. Men han är också oerhört medveten om min killsmak och skulle inte alls bli förvånad över att jag sitter här och blir svimfärdig pga Idol-Eddie. Så det är lugnt. Bara så ni vet.

New Radicals - Get what you give


Spelas på radion just nu. Får ett glädjerus. :)
Bästa låten genom tiderna enligt mig. Helt sjukt bra. Den låten får mig att älska livet och le som en galning.
Undrar vad som hände med det bandet egentligen.

Och för er som inte vet vilka de är, eller inte hört låten förut, länkar jag till videon här nedanför.

http://www.youtube.com/watch?v=91WgM6dNLTE&feature=fvst



2009.11.05


Idag vaknade jag klockan 10:30. Helt sjukt, vet inte varför men jag var helt slutkörd igår. När jag kom hem vid fem så somnade jag på soffan nästan direkt och vaknade inte förrän kl. 8... Måste vara allt det hårda pappersarbetet vettu. ;p

Så när jag lyckats släpa mig upp ur sängen och gick för att äta frukost möttes jag av en underbar syn utanför balkongen. Det snöade!! :) Helt underbart. Stora, vita, tjocka flingor som bokstavligen dansade utanför fönstret. Blev så till mig att jag var tvungen att ringa mamma bara för att berätta att det snöade. Hon skrattade. Inte så konstigt egentligen när hennes dotter på 21 år ringer och låter som ett barn som precis fått en låda innehållande en hundvalp i julklapp, bara på grund av att det snöade.

I vilket fall som helst, när jag lyckats komma över euforin av snön, ätit frukost och klätt på mig hade det slutat snöa, och det vackra vita fluffet övergått till blaskigt regn. Jag klädde på mig stövlar, halsduk och mössa bara ifall att det kanske möjligtvis, om jag har tur, börjar snöa lite senare. Jag drar iväg mot Gärdet.
När jag hamnar på tunnelbanan så missar jag tåget. Det susar förbi precis som min fot nåt sista trappsteget i rulltrappan. Piss. Jag sätter mig på en bänk och väntar på nästa tåg som "anländer om sju minuter" (ni vet hur tunnelbanerösten låter).

Tunneln fylls med mer folk som trycker ned sig bredvid mig på den pyttelilla bänken. Jag har alltså på mig strumpbyxor (ja, jag är en av de få människor som fortfarande tycker att det heter just strumpbyxor och inte tights), extra stumpor, jeans, shepherd stövlar, långärmad tröja, tjock polo-tröja, jacka, extra tjock halsduk och mössa på mig. Inte nog med det har jag också dragit upp strumpbyxorna ända upp till bysten och liksom tryckt in dem under sport-bh:n så att de ska hålla magen riktigt ordentligt varm.. (Och ja, det ser ungefär lika roligt ut som det låter, men jag lovar att man inte fryser om magen sen)

Så med alla dessa lager kläder sitter jag nu alltså på den här bänken och svettas. Och medans fler passagerare tränger sig på perrongen börjar jag sakta men säkert skala av mig de här lagren med kläder (nämnde jag att jag hade lovika vantar med foder på mig också?). Mössan åker först (ja efter vantarna då). En man klämmer in sig mellan mig och damen på bänken... Känner att jag börjar svettas om halsen, tar av mig halsduken och blir aningen stressad av värmen och det faktum att jag varken har fler kläder att skala av mig, och att jag inte tog med mig någon väska och lägga allting i. Fipplar med mobilen för att kolla tiden, 5 minuter kvar...

Tåget anländer. Äntligen. Fullpackat såklart. Ställer mig långt in i ett hörn och svettas lite till. Två stationer senare ska jag byta tåg och hoppar av. Lättad av att det inte står lika mycket folk och väntar på den sidan. "Tåg mot Ropsten anländer om 9 minuter". Ta mig fan om det inte gått fortare att gå bort till Gärdet. Sätter mig på en annan bänk och väntar.

Hamnar så småningom på Gärdet där jag ska vara, möts av en jätte kissnödig hund i dörren så jag kopplar honom och sticker iväg. Vädret har nu skiftat från fin vit snö till regn. Tar kanske en 20 minuter innan jag upptäcker att jag måste impregnera skorna en gång till för nu är min högra stortå helt genomblöt. Och då har jag bara gått i blött gräs.

Väl tillbaka på kontoret ska jag organisera fler kund mappar. Storebrors flickvän jobbar där också, hon har börjat organisera mapparna i det rummet tidigare... Lysande. Om det inte varit så att hon satt olika distrikt, som inte ens ligger i närheten av varandra, på samma mapp. Och därmed kategoriserat kommuner och län som inte hör ihop, tillsammans. Och ingenting ligger i bokstavsordning. Får plocka ut varenda mapp ur skåpet och börja om. Det tar nästan hela dagen. Klockan blir halv sex innan jag får ta hunden och börja traska hemåt.
Och på vägen hem kliver jag i en enorm lerpöl.

Fast det blev en varm dusch när jag kom hem, och lite snack över msn med en gammal klasskamrat som jag inte pratat med alls sedan jag tog studenten 2006.

Det var den dagen det. Mapparna är fortfarande inte klara, ska tillbaka imorgon och organisera så mycket jag hinner. Hoppas jag får klart allt. Och hoppas de har riktigt god sallad och en hel drös med pizza bröd till lunch åt mig också. Tror jag är bröd-knarkare... Om jag äter en sallad till lunch kan jag äta säkert fem stora bitar bröd med smör på som tillbehör. Bröd kommer bli min undergång när jag når klimakteriet, jag bara vet det.

Ps: Jag älskar dagar som denna. Allting går så åt helvete fel, men det är så himla kul när man tittar tillbaka på dem.

Före- och efter bilder på luggen!


Äntligen lyckades jag ta bilderna från lillasysters kamera!! Så här har vi alltså en före och efter bild på luggen, som utlovat.

Inget vidare bra bilder egentligen, men ni får helt enkelt hållas och vänta på bättre bilder, för det kommer.


Före: Vanligt långt blont hår med mittbena.
Ser lite överdrivet lycklig ut här... Vet inte varför, det bara blev så helt enkelt.


Efter: Ser exakt likadan ut som jag gjorde innan. Fast med lugg och någon form av juldekoration i form av en ängel i handen. Tyckte den var ganska fin.
Att bilden sen är tagen på Halloween är en helt annan sak!

torsdag 5 november 2009

2009.11.04 - del 2.


Så en liten sammanfattning av dagen då kanske... Var mest på kontoret och sorterade mappar i bokstavsordning. Var ute med hunden på Gärdet ett tag också. Fy fan vad det blåste! Men det snöade också så det var okej. Jag må vara helt jävla knäpp i huvudet men jag älskar hösten och vintern. Vinterns första snöfall är av någon anledning det mest magiska som händer på året. Älskar snö, det gör hunden också. Han blev helt galen när vi kom ut och det bara yrde snö. Asmysigt. :)

När jag kom tillbaka så orkade jag inte riktigt ta itu med alla mappar så jag satt ju som bekant och skrev en stund. Kan förresten också meddela att den läskiga data-teknikern inte var på kontoret idag. Han hade tydligen ringt och frågat om han skulle komma in och ta hand om lite grejer eller om han kunde åka åt andra hållet. På vilket min mamma hade svarat något i stil med "Nej men åk åt andra hållet! Fort också, så du hinner fram i tid!" och sen lagt på. Fast jag tror att hon var lite mer finkänslig än så. Hon brukar vara det, hon kan säga hemska saker men få dem att låta vänligare än de egentligen är.

I vilket fall som helst så kom Andreas (tidigare nämnda bror, som i framtiden förmodligen kommer nämnas som storebror) mitt i bloggandet och jag var helt enkelt tvungen att skärpa mig och gå in och fixa i ordning de här mapparna. Har mycket kvar, imorgon är det nästa skåp som gäller.

Dags att gå och knoppa tror jag. Men eftersom jag varit så himla dålig på att lägga upp bilder på luggen och hunden och allt möjligt som jag tidigare utlovat bilder på, så kommer lite fina höstbilder som jag tog för några veckor sen. Det får ni som någon form av tröstpris tills lillasyster bestämt sig för att det är dags att ge mig bilderna från hennes kamera.





onsdag 4 november 2009

2009.10.04 - del 1. SNÖ!


Jo, så det snöar alltså just nu, i skrivande stund. Eller... Det kanske har slutat snöa nu när jag tänker efter. Det snöade förut iaf.

Sitter på kontoret här och funderar på om jag ska eller inte ska äta lite lunch. Det som erbjuds mig denna dag är det som resten av jepparna åt till lunch igår, eftersom när de gick iväg på lunch så gick jag ut med hunden på Gärdet. Någon form av mystisk fisk med potatis är det i alla fall som ligger där inne. Man kanske skulle ta och äta lite av den ändå. Börjar faktiskt bli lite hungrig trots allt.

Så varför sitter jag här då? Jo, jag har fått ett uppdrag av mina kära päron. Nämligen att sortera alla deras kund mappar i bokstavsordning och efter ort. Eller tvärtom egentligen, efter ort först (i bokstavsordning såklart) och sen ta alla individuella orter och dela upp alla kunderna inom de orterna i bokstavsordning.

Back to work, Andreas gick precis in genom dörren. Så lunch först och sen organisera. Morsning!

2009.11.03 - Ny vecka


Okej, egentligen så började den nya veckan igår men jag var för trött i skallen för att orka skriva något då. Nu gör jag väl det mest egentligen för att jag ska bli trött så jag kan somna.

Tog en nästan tre timmar lång promenad med hunden idag. Det var asfint väder ända tills jag gick ut, då började det blåsa så in i h-vete. Skitkallt var det så fort man stod still.

Innan jag gick var jag ju såklart tvungen att gå och hämta jycken på kontoret, när jag kom dit så satt det nån snubbe där som såg lite lagom konstig och mystisk ut. Han visade sig vara data-tekniker eller nåt. I vilket fall som helst så frågade jag honom om hur jag ska göra med mitt antivirus program som gick ut för några dagar sen, och alla Office programmen också för den delen. Tydligen, efter att jag hade gått, så föreslog han att han skulle komma hem till mig och installera nåt antivirus program tillsammans med Office paketet.
Det låter väl egentligen inte sådär jätte konstigt, men faktum är att jag aldrig sett karln förut, han måste varit närmare 40 år gammal och han ville alltså komma hem till mig, en 21 årig tjej, när jag var ensam hemma för att installera några program på min dator... Nej tack!!! Tyckte det var asläskigt. Han ville ha adressen av mamma så han kunde svänga förbi här. Mamma lyckades såklart avleda hela den planen. Tack och lov för det. Han var super läskig. Tittade liksom konstigt på mig hela tiden och försökte gulla med hunden (vilken vettig människa försöker gulla med en Rottweiler som de aldrig träffat förut?? Han måste vara helt knäpp i huvudet).

Så det var dagens knasiga händelse. Mer än så lär det inte bli, för nu tänker jag titta på How I Met Your Mother och försöka sova. Om det nu går.

måndag 2 november 2009

2009.11.01 - Konstiga drömmar.


Tror att gårdagens besök på kyrkogården framkallade lite konstiga reaktioner i min familj. I alla fall hos mig och min mamma.

Jag drömde att Iggy (vår första hund), fina Iggy med sitt vita fluff på bröstet, var begraven under ett träd i trädgården till det hus som vi bodde i innan vi flyttade in till stan, och nu när vi inte bodde där längre kunde vi inte besöka graven och dekorera med blommor och ljus som vi gjort på mormor och morfars grav. De nya ägarna till huset vägrade låta oss komma in och delge Iggy en minnesstund, trots att det var Halloween. Så vi var helt enkelt tvugna att bryta oss in. På något sätt ta oss in i trädgården mitt i natten, gräva upp urnan och ta hem den. Sen vaknade jag, någonstans i ett virr varr av "flashing images".

Nu hör ju till saken att vi aldrig begravde hunden. Och vi har ingen urna heller. Vad som hände med kroppen det vet jag inte. Och behöver inte veta det heller. Pappa vet nog, det var han som hade kontakt med veterinären. I vilket fall som helst så kändes det väldigt konstigt när jag vaknade i morse eftersom inget av det här var logiskt över huvud taget.

Nu till något ännu konstigare. Mammas dröm. Tydligen så drömde mamma att mormor ringde till henne i natt, att hon talade om att allting var bra med henne. Och hon tackade för blomman som vi satt på graven.
Himla konstigt. Fast samtidigt tycker jag att det där är ganska häftigt. Även om det bara var en dröm så tycker jag att själva tanken var fin på något vis. Det var säkert trevligare att vakna upp och ha haft den drömmen än att vakna upp med min dröm som gravplundrare. Helt sjukt.

Tror det händer en hel del konstiga grejer med ens huvud när man tänker för mycket. Tror att det var det både jag och mamma gjorde igår. Fast å andra sidan så har jag ju haft konstiga drömmar förut, bara inte riktigt på den här nivån. Får väl se vad som händer nästa år.

Imorgon ska jag i alla fall försöka lägga upp lite bilder på luggen så att ni får se hur det ser ut.
Ikväll när jag gick ut med hunden iklädd rutiga pyjamas byxor, en alldeles för stor (brun) fleece tröja, halsduk, ugg-stövlar, en grön dunjacka (som är så tjock att man ser ut som Michelin mannen när man har den på sig), en enorm halsduk och en knallrosa mössa, sa mamma när jag kom hem att jag såg ut som Bonde söker fru. Jag tycker jag var ganska söt, men det kan man säkert diskutera...

söndag 1 november 2009

2009.10.31 - Lugg och Halloween.


Halloween är någonting som jag aldrig riktigt firat "på riktigt", som man ska med maskerad och utklädnad och fester och allt som har med Halloween att göra. Däremot åker vi varje år ut till mina morföräldrars grav och tänder ljus och lägger ut en krans. Självklart gjorde vi det i år också. Hittade en jättefin blomma dekorerad med kottar som vi ställde där tillsammans med två ljus.

Egentligen så är jag lite emot hela konceptet med gravar, känns som att man inte riktigt hedrar minnet av personen/personerna om man inte åker dit varje helg eller stunder då man får tid och fixar och pyntar lite. Har alltid tyckt att det är bättre att sprida askan så att man kan minnas personen och hedra deras minne fast man inte står och tittar på en gravsten. Men just vid Halloween så tycker jag faktiskt om att det finns en grav, och jag tycker om att vi åker dit varje år (bortsett från de år som vi inte bodde i Sverige förstås) och pyntar och tänder de små ljusen. På något sätt så känns det fint. Och kyrkogården är alltid mycket vackrare just på Halloween när nästan alla gravarna är upplysta med små lyktor och ljus. Och jag tror att både mormor och morfar skulle vara stolta över min mamma och hennes galna och tokiga familj. :)

Jag fick aldrig riktigt lära känna varken mormor eller morfar på riktigt. Båda dog innan jag fyllt 12. Och av anledningar som inte är värda att nämna så fick vi väldigt sällan hälsa på dem. Tror att det är därför jag tycker så mycket om Halloween, kransarna, ljusen och graven, och det faktum att vi åker dit varje år. Jag följer alltid med mamma dit. Kanske för att den där gravstenen i alla fall är någon form av minne och "connection" till de som jag aldrig riktigt fick lära känna, men som jag har så mycket känslor för i alla fall. Vill gärna tro att de på något sätt känner att de har en betydelse eftersom jag varje år står där vid deras grav och förundras av dessa människor som jag så gärna hade velat stå närmare.

Men nu till ett lite roligare ämne innan jag funderar allför mycket på det här. Lillasyster fick klippa lugg på mig till slut. Hade egentligen tänkt att jag skulle färga håret i någon form av rödblond nyans nu till vintern, men kom fram till att jag har färgat håret så många gånger och ändå alltid kommit till samma slutsats; jag passar bäst i blont. Så blont får det helt enkelt vara, men någon förändring måste det bli. Långt hår med mittbena känns inte så jättekul. Så nu är det lugg som gäller. Den är lite ojämn och inte helt perfekt. Men det är så det ska vara, det är en del av charmen. Tycker det blev förvånansvärt bra. No offence, knoppi. Det enda jag måste göra nu är att blondera min utväxt lite. Gjorde mitt blonda hår ännu blondare i somras och nu har jag fastnat för att ha det riktigt ljust blont. Utväxten är i och för sig också blond, men bra mycket mörkare än resten av skallen. Så det får vi göra något åt.

Det kommer komma bilder på håret mitt, före- och efter bilder. Men det är lillasyster som har alla bilderna på sin dator så det kan ta ett tag. Förhoppningsvis kan jag lägga upp några bilder snart, helst imorgon. Vi får se.

Hur tråkigt det än låter så tänker jag gå och lägga mig nu. Hoppas att jag nästa år kanske kan vara på nån Halloween fest någonstans, utklädd till älva eller nåt. Men nu är det sängen som gäller.