Har låtit mitt hår vara ifred i flera månader, framför allt sen jag klippte mig sist och fick bort alla slitna toppar, men jag saknar mitt mega-dunder-blonda hår. Även om det var halvjobbigt att blondera rötterna typ varannan månad, men jag trivdes så bra i det! Lär nog vänta tills i höst i alla fall, det kan nog vara bra för mitt hår att vila.
På tal om saker som vi gör för att känna oss vackrare - sitter och tittar på Jessica Simpson - the price of beauty, hon satt med ett gäng gymnasie-tjejer och pratade om hur de känner för sitt utseende. Varenda en av de tjejerna hade komplex över något. Det är ett helvete att vara tonåring i allmänhet, men särskilt om man springer runt och funderar över hur man ser ut. Jag var ju inte så värst tilltalande när jag gick i gymnasiet (se bilder), och jag mådde skitdåligt över att mina kompisar var smalare än jag. Jag har alltid varit längre och större än tjejer i min ålder. Och det tär på en, något enormt. Pappa sade en gång till mig att han var "glad att han inte fått feta barn, för han hade inte tyckt om oss lika mycket då". Min pappa asocierar "fet" med lat. Det vet jag nu, men man kan inte säga så till en tjej som konstant haft dåligt självförtroende - speciellt gällande sin kropp. Det tog jättehårt på mig. Det har liksom aldrig varit accepterat att vara "tyngre", om man säger så. Jag var dessutom mobbad i skolan ändå, och att vara modell större hjälpte aldrig direkt heller.
Men tjusningen med att bli "äldre" (dvs. inte längre i puberteten) är att man bryr sig inte lika mycket. Jag borde kanske lägga upp fler bilder på mig själv så att folk kan se vad jag menar. Men vissa dagar bryr jag mig inte om att klä på mig ordentligt, jag kan rulla ur sängen och dra på mig en tjocktröja bara och sen gå ut med hundarna, både i skogen och i stan. Och jag bryr mig verkligen inte om hur jag ser ut just då. Mamma och jag var och handlade häromdagen, jag tröck ner mina pösiga gympabyxor i mina rosa gummistövlar och drog på mig en militärgrön knälång jacka över med en frisyr som skulle göra lilla-My grön av avund. Och jag sa till mamma att "mitt 14-åriga jag skulle dö av förödmjukelse om hon såg mig såhär". Vilket faktiskt är sant, när jag var 14 så kunde jag knappt gå runt hemma utan smink. Även om jag inte skulle någonstans. Helt galet! Jag hatade verkligen mig själv och hur jag såg ut. Tyckte att jag var fulast i världen. Nu räcker det med att jag vet att jag kan vara snygg om jag vill. Det är visserligen sant att jag gått ner lite mer än 10kg sen jag gick ut gymnasiet, men jag är inte heller 16 längre så jag tycker bättre om mig själv nu.
Jag vet att jag kan se bra ut om jag anstränger mig. Förra veckan gick jag, syster och mamma ut på stan för en liten shoppingrunda (jag köpte sandaler på skopunkten, sååå high fashion! :P hahah). Hur som helst, då hade jag på mig långkjol, oversize linne nedstoppad i linningen och mina grymma pilotglasögon. Visserligen inget smink den dagen men jag tyckte ändå att jag såg grymt bra ut! I alla fall klädmässigt. Och det är så jävla skönt att slippa springa runt och undra vad andra tycker om en hela tiden. Det är slöseri med både tid och känslor. Personer som dömer en på stan känner en inte, de vet inte vem jag är eller hur jag brukar klä mig eller se ut. Deras uppfattning av mig kommer i 90% av fallen att vara fel. Det kommer som en stor bonus när man kommer ur puberteten att man (förhoppningsvis, alla gör ju inte det) slutar bry sig så mycket om att man ska vara så himla snygg hela tiden. Om jag är någorlunda brun på sommaren så räcker det med ett par avklippta jeansshorts och ett vitt linne för att jag ska känna mig snygg nog (+ pilotglasögonen givetvis). Det är ingen stress eller press på att man alltid måste se ut som om man hoppat direkt ut ur ett modemagasin längre. Och det är så himla skönt! :)
Nä, nog om detta. Nu ska jag gå och vaxa benen tror jag. Hårig vill man ju trots allt inte va. ;)
- OBS! INTE jag. bild från we♥it. Hon är grymt snygg i håret i alla fall! -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar