torsdag 5 maj 2011

SCARED OF WHAT I MIGHT FIND OUT


Jag och en kompis pratar över msn om en gemensam kompis till oss. Han gar haft sina upp- och nedgångar, tagit avstånd från alla som bryr sig om honom för att några veckor/månader senare återuppta kontakten igen. Men nu har det gått så lång tid att vi börjat undra vad som hänt. Han har, liksom jag själv, slagits mot depression i flera år och mått tidvis jävligt dåligt. Nu när det har gått ungefär 8 månader sen någon av oss hörde något från honom sist, så vi har börjat tro det värsta. Facebook är borta, mailen och mobilen får man inga svar ifrån... Vi har liksom inte vågat ta kontakt av rädslan för att få kontakt från hans mamma eller syster istället...

Det är obehagligt när människor försvinner sådär. Jag har inte vågat maila eller ringa på jättelänge pga. min egen jävla feghet. Jag får sådan ångest av det här. Det har inte gått en enda kväll de senaste månaderna utan att jag har legat och tänkt på det här innan jag somnat. Att jag borde samla mod till mig och bara ringa, eller sms:a till och med. Göra NÅNTING så att man får klarhet i situationen. Men jag har inte vågat.

Rädd för att han inte ska finnas mer. Den enda personen som faktiskt har förstått all skit jag själv gått igenom. Hur dåligt jag mått, som kunde finnas där när mörkret blev för mycket, som kunde sprida små ljusglimtar. Den enda personen som inte lämnat mig och promenerat rakt ut ur mitt liv när saker och ting blev för jobbiga.

Och detsamma gällde för mig. Jag var den han vände sig till när han mådde dåligt, de gånger han inte skärmade av sig från omgivningen vill säga. Vi har haft sjukt kul ihop, och nu kanske han inte finns mer. Det är en väldigt obehaglig känsla när någon som står en så nära plötsligt kan ha tagit sitt liv utan att så mycket som skicka ett avskedsbrev... Vad som helst, bara för att få låta oss veta. Nu vet vi inte, och att inte veta äter upp mig inifrån.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar