Mamma rullades iväg mot operation vid kvart i ett idag, och vi har fortfarande inte hört nåt från sjukhuset. Pappa åkte dit för en timme sen och då var de inte klara än... Jag måste medge att jag är liite orolig. Pappa känner att alltihop är hans fel, eftersom det var han som pressade att de skulle in i hundrastgården och om han inte hade gjort det så hade ingenting hänt och allt fortsatt som vanligt. Och nu springer vi runt allihop och är oroliga för att personalen på S:t Görans inte talar om vad som händer...
Nu ringde pappa igen. Vi får komma tillbaka vid 8 ikväll.. Operationen skulle bara ta ca. 2-3 timmar sade sköterskan när jag frågade. Så jag får lite dåliga vibbar.
Och som om detta inte vore nog så fyller min kompis år imorgon. Kompisen som jag inte vet om han är vid liv eller inte... En av mina tjejkompisar som också stod honom väldigt nära är också sjukt orolig. Vi vet liksom inte vad vi ska göra. Och det går verkligen inte en dag när jag inte tänker på det... FAN. Ingenting är värt att ta livet av sig, jag vet ju inte om det är så än så jag kanske inte borde få ångest över det. Tänka positivt det är det som gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar