DET HÄR MED INSTÄLLNING

Vad är det som gör att man har en viss inställning till livet? Jag har i hela mitt liv haft någon form av press på att man måste vara så duktig som möjligt annars duger man inte. Att man, eller det är fel att säga "man", att jag måste vara så duktig som möjligt, så smal som möjligt, bäst på allt annars så duger jag inte.

Jag har väl lärt mig att till viss del dra nytta av det här, att kravet på att vara bäst gjort att jag kämpar för att bli det. Men pga att jag känner så så räcker det ju aldrig riktigt till i alla fall. Man känner inte att man är bra nog fast man kanske är bäst på det man gör. Som jobbet t.ex. nu har jag suttit här i ett och ett halvt år. Jag vet att jag till stor del kan det här, men ändå så räcker det inte, för jag kan inte allt. Och det stör mig något så enormt i bland. För det mesta är det ju saker som man kan ta reda på, men jag slits något enormt mellan att vilja kunna absolut allting för att vara duglig/bra nog och att känna att det är okej att inte kunna allt.

Så hur ska man göra då för att hitta balansen mellan de här sakerna? Jag försöker intala mig själv att jag visst duger precis som jag är, och att jag visst kan en alldeles utmärkt mängd saker, och de sakerna gör jag bra. Men det är svårt, svårt utav helvete faktiskt. Kanske kommer man aldrig på det, eller också så gör man det så småningom. Det är bara svårt att veta hur.

I've been thinking, what is is that makes you have a certain outlook on life? Pretty much all my life I've pressured myself to be as good at something as possible, if I'm not, I'm not good enough. That I have to be the absolute best at things that I do, that I have to be as thin as I can possibly be, if I'm not - I'm not good enough. 

To some extent I've learned to get something good out of this, that the pressure to be the best has lead me to fight to be my best at evertything. But being my best isn't the same as being the best. So most of the time, it's not quite enough no matter how hard I try. Take work, for example, I've done this for almost two years. I know that I know almost everything there is to know about this job. I know that I can do it. But somehow it's not enough, because I don't know everything. Granted that most things are easy to find out if you don't know them. But I feel so torn between wanting to be the absolute best just to be perfect/good enough and feeling like it's impossible to know everything, and that's ok. 

So how do you find the balance between these things? I try telling myself that I am good enough, and that I know enough things, and those things that I know or do - I do really well. Bur it's hard, really hard. Maybe you never figure it out, or maybe you do. It's just hard to know how. 

we♥it