fredag 17 december 2010

I DIN HIMMEL


Farfars begravning var igår (torsdag), en liten församling i en liten kyrka på Björkö. Pappa tyckte att vi skulle ha öppen kista, men det var ingen som verkade haka på den idén så det blev inte så. Ett blått draperi prydde kistan.
Kusin-Ella sjöng. Att hon lyckades med det över huvud taget är så starkt gjort så det är inte klokt. Syster och jag sjöng aldrig. Vi kunde inte komma på någon bra låt som vi tyckte passade i tid. Så det blev inget. Men som sagt, jävligt starkt av Ella.

Syster och jag hade dock lite svårt att ta ställning till någonting. Om man räknar in den dag som farfar dog, hade jag sett honom 4 gånger i mitt liv. Hur ska man ta ställning till någons död när den personen själv valt bort oss? Därmed inte sagt att vi inte bryr oss. Det var bara svårt att ha några känslor. Att prästen sen pratade ungefär såhär hjälpte ju inte över huvud taget. Jag var så beredd på att han skulle hoppa ur sin prästdräkt och säga att "kyrkan skjuter upp ur myllan här, som ett kanadensiskt Redwood-träd" (för att inte tala om begravningskaffet då prästen sa att hans jobb var väldigt meningsfullt. Jag och syster höll på att sätta kaffet i vrångstrupen! Det var hysteriskt roligt tyckte vi). Man skulle nog kunna säga att Galenskaparna har förgyllt och försvårat våra liv på många sätt. För hur kul vi än har år vardagliga situationer tack vare dom, så är det liksom inte passande att sitta och fnissa på en begravning. Trots omständigheterna gällande just denna begravning.

Hur som helst, det var en ganska trivsam begravning faktiskt. Och hur vi än har haft det i livet, farfar och jag, känns det som att han fick den lugnaste och finaste bortgång en människa kan få. Jag är glad att jag var där, och jag är glad att jag gick på begravningen.
Och finns det en himmel så är han där och lever djävulen nu med sin gitarr. :)



051709151818_large



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar