Det är det enda ordet som kan beskriva föregående vecka. Allting gick så fort, man hann inte med. Att en människa kan åldras 10-15 år på en vecka för att sen gå ur tiden. Hur reagerar man när en människa, som man knappt spenderat någon tid med, dör?
Farfar dog i torsdags. Det gick så himla fort, och när han hade opererat nacken trodde vi allihop att han skulle klara sig. Så blev det inte. Men trots att vi allihop var ledsna och shockade över att det hade gått utför så fort, så var det en väldigt fin bortgång. Och att han fick somna in på det sättet, med alla runt sig - trots att vi kanske inte haft den bästa relationen och kontakten - var väldigt fint. Oavsett hur vi har haft det tidigare så är jag glad att jag var med, glad att jag var där. Och jag tror, på något sätt, att han visste om det. På något sätt kände att vi fanns där.
Och om jag får spekulera runt hur han har det i sin himmel nu så står han med ett glas whisky i ena handen, en gittarr runt axeln, och sjunger. Gör det han gjorde bäst. Precis som det ska vara. ♥
- il est maintenant libre pour toujours -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar