2010.01.09 - Grattis pappa! :)

Pappa fyllde år igår, 60 bast nu. Lilla pappa börjar bli vuxen nu. Bilder från hans födelsedagsmiddag hittar ni på Lillasysters blogg. De åt middag på en restaurant i Gamla Stan, Le Rouge tror jag... Konstigt, borde det inte heta la Rouge? Färgen är väl feminin? Eller har jag drömt det...? Vem vet..

I vilket fall som helst fyllde pappa år och familjen var på restaurant med Franskt tema (eftersom min käre far har spenderat mestadels av tiden sedan Oktober med att klaga på att det är "så satans kallt i det här j*vla landet!! Jag vill tillbaka till Frankrike!". Så mamma tyckte att det var en bra idé att äta på en Fransk restaurant så att han får lite frankrike-känsla såhär mitt i vinter mörkret.

Hur kan man summera pappas 60 år på jorden då...? Jadu, vad ska man säga... Jag satt och funderade lite igår på saker som gör pappa unik. Vi gick ut på stan igå D och jag, och det är snö överallt så jag bestämde mig för att glida nedför gatan på mina superhala skor. Då tänkte jag på pappa och vilket tålamod han måste haft egentligen när han lärde mig åka skridskor t.ex. Han höll upp mig, puttade iväg mig och hejade på. Fast jag var arg, ledsen och skrek att jag inte ville samtidigt som jag bara ramlade ihop i en liten hög på isen och vägrade ens försöka.. Men han tvingade mig ändå.
Nu kan jag ju i och för sig inte åka skridskor i alla fall men ändå. Sist jag åkte skridskor måste ha varit i 7:an på gympa lektionerna, men jag var ganska duktig på att skolka på den tiden så det kan t.o.m. ha varit ännu längre sen. Har ingen aning.
Eller den gången som vi var på... Gran Canaria tror jag.. Jag var väl en sisådär 8 år och hade precis sett någon form av utställning med fina skulpturer byggda i sand. Allt från sköldpaddor, porträtt av människor och slott. Det där sista där var det som jag fastnade för. Ett enormt sandslott, med tinnar och torn och allt. Jag ville också ha ett sånt. Nu skulle vi bygga sandslott!! Wohoo! Pappa springer fram och tillbaka, och upp och ner på stranden med hinkar fyllda med sand och vatten. Han krälade i sanden i flera timmar, byggde torn, grävde vallgravar och allt möjligt. Det tar väl kanske 3-4 timmar innan det (ursäkta språket) satans sandslottet var färdigt. Tyckte pappa. Jag tyckte däremot inte att pappas sandslott var fint alls. Det var urfult faktiskt... Så vad händer då? Jag blir super ledsen och arg för att mitt sandslott inte var lika fint som det jag hade sett tidigare samma dag, så jag sparkar sönder det. Till mammas förtvivlan, eftersom hon säkert förväntade sig att pappa skulle bli fullkomligt rasande och ge mig en rejäl utskällning. Nu är jag inte helt säker på vad som hände sen, men jag är ganska säker på att pappa tog det hela ganska bra, och att det var mamma som blev fly förbannad på mig och gav mig en rejäl utskällning tills jag gick och bad pappa om förlåtelse (och om det inte var så, så sitter de hemma i soffan och läser det här samtidigt som pappa kommer insistera på att det var han som var snäll och mamma som var den stora stygga vargen i dramat. Det är lite så deras relation funkar, pappa kommer alltid hävda att han är snällast i världen medans mamma får stå och se stygg ut :p).

En annan semester (eller, nu när jag tänker efter var det säkert på samma resa) så ville jag åka ut på havet i en trampbåt. Och pappa som alltid tyckte, och säkert fortfarande tycker, att det är roligt när jag tar initiativ till att göra något alls var helt med på den idén. Så pappa traskar iväg, hyr en trampbåt med rutschkana i bak, och tar med mig, lillasyster och mamma och trampar iväg ut på havet. Allt är frid och fröjd tills vi kommer så långt ut på vattnet att man inte kan se havsbottnen längre, då tycker inte jag att det är särskilt kul längre. Om man tittar ned i vattnet så är allt bara svart eller riktigt mörkt blått... Man ser ingenting. Jag blir livrädd (jag har sedan jag var liten haft ett enormt kontroll behov, som jag utan tvekan ärvt efter pappa, så när havsbottnen försvinner, blir jag livrädd när jag inte längre kan se om/vad som simmar rakt under mig) och vägrar hoppa i vattnet. Aldrig i livet. Lillasyster åker rutschkana, flera gånger om, skrattar och leker och plaskar och har skitkul. Lilla modiga Cissi 4 år. Och jag är livrädd. Men nu har pappa börjat tröttna och tycker att "nu har vi för i h*vete hyrt den här jädra båten, då ska hon fanimej bada!". Så han pushar och pushar, och jag blir bara argare och mer envis för varje gång. Tårarna sprutar och har nog aldrig varit så arg tidigare i mitt korta liv. Till slut lyckas pappa få mig att klättra upp på stegen och i alla fall sitta på rutschkanans topp, och när jag minst anar det.... puttar han i mig!
Då har det gått ca: 50 minuter utav de 60 som vi hyrt båten, och jag tycker plötsligt att den här båten var det fiffigaste och roligaste någon någonsin uppfunnit. Han som kom på trampbåten borde ju för tusan få nobelpris! Så kul var det. Men efter en sisådär fem minuter så måste vi ju trampa tillbaka mot stranden, och då blir jag arg igen, och ledsen. För den här båten var ju superkul och nu när jag äntligen vill åka, då får jag inte! Vilken orättvisa! Den måste stoppas! Så jag gråter och skirker och blir arg igen, gud vet varför. Och sådär höll vi väl på med de flesta grejer ur min uppväxt. Pappa skulle lära mig saker, och jag vägrade. Lite som när jag precis lärt mig cykla på en tvåhjuling och skulle cykla nedför den största backen i Stocksund, jag vägrade för att jag var rädd. Pappa tvingar mamma att ta lillasyster med sig och cykla i förväg, sen puttar han mig nedför backen. Så i princip kan man nog sammanfatta min uppväxt och relation till pappa med att jag har alltid vägrat göra saker, och han har nästan utelslutande alltid puttad mig nedför backen/rutschkanan/gungan eller vad det nu kan tänkas vara. Och jag har alltid tyckt att det var skitkul när jag väl kom iväg. Den där backen t.ex. jag älskade att susa nedför den varje sommar efter det. Att cykla fort nedför en backe var den största frihetskänslan som fanns fram tills det jag fick moppe och kunde susa nedför backen i en sisådär 60km/h. Jag tror att det var det som gjorde mig fart-tokig, den där putten nedför backen. :)
Okej, så alla vet ju att jag och pappa inte alltid kommit överens. Och han kanske inte alltid gjort som jag tyckt var bäst, särskilt inte under tonåren. Men han var himla bra när jag var liten i alla fall, fast jag var arg nästan hela tiden. :)

Så för att summera det hela. Jag var inte där när pappa fyllde 60, utan satt i ett kallt hus på Irland under Europas kallaste vecka på en sisådär 20 år. Så det blev ingen fest, och det blev inget tal. Men jag tycker att det här inlägget får räcka. Och jag tycker att det blev ett sjuhelsikes tal dessutom. Så Grattis pappa! och det finns en present kvar, men den är hemlig tills jag kommer hem. Och nej, mamma kommer inte berätta vad det är hur gärna du än vill veta.

Och förresten, han heter AL PACINO, inte "El Cappucino"!!! :) <3