Idol - forts.

Jag satt som på nålar när Mariette åkte upp mot Rabih ikväll. Rabih verkar vara en supergullig och snäll kille, men jag tycker nog inte att han någonsin sjungit sådär fantastiskt bra som man vill att han ska. Var han dålig? Nej, självklart inte, men han har aldrig varit bäst. Och när jag förstod att Mariette var den som gick vidare blev jag jätte lycklig. :) Hon är helt fantastisk, en reinkarnation av Janis Joplin. Jag älskar Mariette.

Sedan vinklades kamerorna mot Eddie, han grät. Det skar sig i hjärtat på mig. Jag är aslöjlig, jag vet. Men han är verkligen så fantastiskt söt den killen så det är fan inte klokt, och när hans fina mörka ögon grät blev jag lite ledsen också. Jag har så väldigt svårt för när folk på tv gråter. När personer i min närhet gråter och är ledsna och jag på något sätt ska försöka trösta känner jag mig alltid olustig på något sätt. Men så fort någon på tv blir ledsen, om det är äkta känslor à la Idol eller om det är inspelad film spelar ingen roll, jag blir lika rörd varje gång. Och ibland får jag faktiskt lite tårar i ögonen själv. Men det är väldigt sällan måste jag påpeka. Helt töntig är jag inte, bara lite. Och så vill jag ha det.

Och nu när vi faktiskt har TV400 ska jag faktiskt, för första gången, titta på Idol Eftersnack. Spännande grejer det här. Imorgon är det lördag och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Kanske tar en sprinrunda i skogen med hunden. Var länge sen jag var ute och sprang nu, kanske är dags. Vi får se hur det blir med det. Morsning!